Åter från Polen

Posted By on Aug 7, 2012 | 0 comments

Year Zero is a Sweden based company. We create interesting and beautiful videos for companies and artists all around the globe.


Year Zero är åter i Gagnef efter en lätt surrealistisk tripp till Polen. Upplevelsen är galen på så många sätt att vi inte riktigt förstått vad vi varit med om.
[nggallery id=1]
Som vi berättade tidigare följde vi med Sabaton till festivalen Przystanek Woodstock i Polen för att filma deras konsert. Vi berättade också att det väntades, möjligen, en miljon besökare. En fullkomligt galen siffra, med tanke på att jättefestivaler som Roskilde tar strax under 100 000 besökare (inkluderat funktionärer etc). Peace & Love här i Dalarna tar ungefär hälften av det. En annan intressant jämförelse är att det bor cirka 550 000 människor i hela Göteborgs tätort.

Vi lämnade Falun tidigt torsdag morgon i Sabatons turnébuss. Ett stopp för att hämta pyroteknik, och därefter bar det av till Danmark där en färja väntade mot Tyskland. Några mil på autobahn och sedan över den polska gränsen. Det gick ganska fort, men var ovant att sova i en åkande buss. Nå, några timmars sömn blev det i alla fall.

Polen är inte så olikt Tyskland. Gamla fina byggnader samsas med en del slitna trähus och moderna byggnader. Renare och snyggare än Sverige på många håll. Inga sopor i dikena så vitt vi kunde se (jämför med McDonalds-påsar och annat avfall som är en vanlig syn i svenska diken).

Den stora aha-upplevelsen var Sabatons popularitet i Polen. Vi hade hört innan att de är väldigt stora som band, men det är svårt att föreställa sig exakt hur stora. Den enda referens som känns relevant är Bruce Springsteen (i Sverige). Stora band som Machine Head betraktas som betydligt mindre i Polen. Det började klarna när bussen rullade in mot festivalområdet och vi fick polis/ambulans-eskort.

Inne på backstage-området kände vi i filmteamet oss närmast som kungligheter med all den service som gavs. Trots protester från oss (”We’re only crew!”) fick Forslund och Erixon signera Sabaton-omslag som glada funktionärer/fans höll fram. Om det har att göra med att Sabaton behandlar även crew och medhjälpare som band-/familjemedlemmar ska vi låta vara osagt, men klart är dock att de polska fansen hyllar även de som jobbar runt artisterna.

Maten var inget att hurra för. Det kan kanske betraktas som en fingervisning om ett land har surkålsgryta som nationalrätt… Pirogerna som bjöds efter konserten på lördagskvällen var dock superba.

Vi intervjuade crewmedlemmar under fredag och lördag. På lördag kväll var det sedan dags för Sabaton att stiga på scenen. Till tonerna av ”The Final Countdown” marscherade vi tillsammans med bandet upp. Utanför hördes ett dån som fick alla hår på kroppen att resa sig. Publiken. De sjöng med i introt och klappade i händerna. Det lät som 100 fotbollsarenor med folk sjöng tillsammans, minst.

Resten av konserten är det svårt att ta in. Sabaton må ha krutat på med fyrdubblad pyroteknik, men det var utsikten som imponerade mest: människor så långt ögat nådde. Ända till horisonten, såg det ut som. Och de gillade showen. Framförallt låten ”40:1”, som handlar om hur några tappra polacker stod emot en 40 gånger så stor naziststyrka under andra världskriget. Då jublade stolta polacker. Exakt hur många de var i publiken är svårt att säga, men minst 400 000 människor är en försiktig gissning. Kanske så många som 800 000 personer. Helt galet.

Det intressanta med festivalen är hur pass låg säkerheten var, men hur väl publiken ändå skötte sig. Här fanns inget kravalldike, inga biffiga vakter eller höga stängsel. Sjukvårdsorganisationen åkte fyrhjulingsliknande fordon med släp och bårar. Det lilla vi såg rörde sig mestadels om överförfriskade personer. Rätt olikt Sverige i många avseenden. Här fanns det förresten ingen decibelgräns heller. Något som både hördes och kändes. Turnébussen vibrerade nätterna igenom av basdunk från scenen.

När det var dags att åka hem såg det mörkt ut med att hinna i tid till flyget. Timslånga köer med bilar, avspärrade vägar och sen avfärd. Och en busschaufför som tog höger när vi sade vänster. Inga bra förutsättningar. Som tur var hade vi en sann hjälte med oss i bussen: herr Kaj Podgorski. Kaj, som pratar polska flytande, steg ur och frågade en polisman om eskort. Han förklarade att det var Sabaton som åkte i bussen (vilket stämde åtminstone till en femtedel, då trummisen Robban Bäck fanns ombord). Efter koll med chefen tog polismannen med oss, oftast på fel sida vägen. Vi körde förbi köer och åter köer, han flyttade avspärrningar och stoppade bilar. Vi fick eskort ända till den tyska gränsen. Sedan gasade busschauffören på, och vi hann faktiskt i tid. Även på flygplatsen var det Kaj som räddade oss. Med sin charm fick han oss insläppta förbi kön för att checka in kameror och annat.

Nu sitter vi här i Sverige med en massa häftigt filmmaterial. Materialet från de polska teamen kommer senare. Vi ser speciellt fram emot det som spelades in med den långa kranen som svepte över publikhavet. Detta ska bli väldigt roligt att klippa klart.